onsdag 10 februari 2016

Never let me go av Kazuo Ishiguro

Never let me goFrån att ha vägrat bokcirklar I alla år så har jag plötsligt hoppat på en hel drös. Bl a en nätcirkel som en vän startat med vänner runt om i landet och den senaste boken vi skulle läsa var just den här. Never let me go av Kazuo Ishiguro. Ishiguro är väl främst känd för att ha skrivit “Återstoden av dagen” som blev film för en herrans massa år sedan, med Emma Thompson och Anthony Hopkins. När denna bok kom så minns jag att det blev ganska mycket snack om hur olik den var hans andra böcker. Ingen likhet alls med ”Återstoden av dagen” och dessutom en bok med tydliga drag av sci-fi.

Jag måste säga att jag inte alls håller med. Varför skulle man inte kunna använda sig av den genren för att berätta en historia lika väl som den historiska? Och den lågmälda tonen, det långsamma tempot och melankolin finns där.

Det tar ett bra tag innan man sugs in i berättelsen, men sedan är man fast. Vill veta vad det är som försiggår bakom kulisserna egentligen. Vad är det som aldrig sägs rätt ut?

Boken handlar om ett gäng ungdomar som alla växer upp på internatskolan Hailsham. I centrum står framför allt tre elever, Ruth, Tommy och Kathy som också är bokens berättarröst.

Till en början framstår skolan som internat är mest. Många ensamma barn, konkurrens, fokus på studier och stränga lärare. Men inga av barnen åker hem på loven. Skolan fungerar även som barnhem och alla elever har istället förmyndare som vårdar och uppfostrar dem. Ständigt ligger outtalade regler bakom alla handlingar. De ska inte drömma om att flytta till USA eller olika karriärer för de har sina liv utstakade redan. De har sin uppgift förutbestämd. Snart förstår man att barnen har ett syfte, de existerar av en anledning och får aldrig lämna byggnaden. Inte förrän de fyllt 16 år och ska skriva slutexamen och flytta ut i världen, redo för sin livsuppgift. På något sätt verkar allt likahemligt som självklart. När saker och ting går upp för eleverna är det samtidigt som att de alla vetat i många år.

Kathy ser tillbaka på sitt liv i vuxen ålder och återförenas också med sina bästa vänner av olika anledningar. Tillsammans funderar de över syftet med skolan och varför de aldrig fick veta något om sina liv.

Melankolin hänger som ett tungt moln över hela boken samtidigt som den är otroligt vacker i berättelsen om relationerna mellan eleverna och uppgivenheten hos förmyndarna. Ishiguro är verkligen bra på det där, den vackra melankolin. Det ödesmättade vardagliga. Även om man snart anar syftet med elevernas existens så för står man inte alls idéerna bakom upplägget. Vad gör de där? Varför är det så viktigt att de alla målar, skriver poesi, skulpterar och är kreativa i störst allmänhet? Vad är poängen? Allt rullar upp i samma temp hela romanen igenom. Inga toppar, inga dramatiska avslöjanden. Allt kommer eftersom. Och det är både oerhört sorgligt men samtidigt väldigt vilsamt att läsa.


När ”det stora avslöjandet” kommer på slutet känns det odramatisk, självklart och bara som en del av handlingen. Det gör både att det inte direkt finns något himlastormande som griper tag i en, men också att boken stannar länge i kroppen även efter att man läst ut. Jag tyckte mycket om den, men har svårt att ge den toppbetyg ändå för att den just var så.. lågmäld.

tisdag 9 februari 2016

Nytt på Börja Läsa-hyllan!

Kalas och katastrofKalas och katastrof av Marie Oskarsson och Helena Bergendahl

Detta är första delen i en ny lättläst serie som heter Vänner 4-ever. Och vilket hål den fyller. För det är ett skriande behov av böcker som är längre än Helena Bross böcker om Klass 1b (ja, och alla de andra ”Lätt allt läsa” böcker) men samtidigt inte är redo att hoppa på längre kapitelböcker. Strax innan LasseMaja och Megakillen, kanske. Eller ungefär i samma veva. Boken innehåller hela 9 kapitel och känslan av att läsa kapitelböcker ska man verkligen inte underskatta. Samtidigt känns upplägget igen från de andra böckerna i ”Lätt att läsa”-serien från Bonnier Carlsen, så det är inte helt nytt för den trots allt fortfarande ovane läsaren. Perfekt.


Handlingen då? Jodå, vardagsnära och ändå spännande. Emilia har sett fram emot sitt födelsedagskalas hela sommaren och har fått lov att bjuda alla tjejer i klassen. Normalt ska man bjuda alla om man delar ut inbjudningar i skolan, men eftersom Emilia och hennes pappa bor i lägenhet så har de inte plats till alla utan får lov att bara bjuda tjejerna. Så långt verkar allt ok, även om killarna blir lite putta. Men så händer det ändå att Emilia glömmer en tjej i klassen. Efter att alla kort är utdelade så sitter en tjej kvar. Julia är ju ny sedan förra veckan, så inte så konstigt att Emilia glömde henne, men alla de andra tjejerna i klassen blir arga, Julia blir ledsen och Emilia får världens ångest över att ha gjort fel och att alla nu hatar henne. När hon berättar allt där hemma så griper pappa in och löser det hela och alla blir nöjda och glada på slutet. Slutet gott, allting gott. Fint och lätt att känna igen sig i, både för killar och tjejer tror jag. På det hela taget en serie jag ser fram emot fler delar i. Marie Oskarsson brukar vara bra på att hitta dramatiken i vardagen även för de yngre barnen. 

Hjältar och hjältinnor i litteraturen och på Föris

Idag är det tisdag vilket betyder utmaning på Kulturkollo. Denna vecka handlar allt om Hjältar och hjältinnor i kulturen och frågorna som Carolina ställer är följande:

  • Berätta om en hjälte eller hjältinna du ser upp till. 
Just nu har jag nog ingen riktig idol eller förebild faktiskt. Jag beundrar en hel del av mina vänner som får vardagen att gå ihop trots jobb, småbarn, krav till höger och vänster osv, men några andra hjältar har jag nog inte. När jag växte upp var idoler och förebilder däremot oerhört mycket viktigare. En tidig hjälte i mitt liv var skådespelaren Emma Thompson, som jag lärde mig ALLT om. Hon fick de bästa rollerna, hade pluggat i Cambridge och var kompis med Hugh Laurie och Stephen Fry. Vilken kvinna! Hon spelade Shakespeare lika enkelt som hon skrev manus på Jane Austens Förnuft och känsla. I mina ögon kunde hon inte göra fel. Det där dalade dock i takt med att livet tog över och Emma fick tråkigare roller.=) Tycker fortfarande att hon är cool som attan, men har inte samma behov av förebilder längre helt enkelt.
  • Vilken var din första hjälte eller hjältinna? Kan det ha varit Bamse? Eller din mormor? Eller ridläraren? Stålmannen? Eller fröken i första klass??? Berätta!


Min FÖRSTA hjälte eller hjältinna däremot, det är både enklare och svårare att svara på. Det kan ha varit Anne på Grönkulla, faktiskt. Jag kan inte riktigt minnas att jag hade hjältar på samma sätt när jag var riktigt liten. Det skulle ha varit men egen lilla mamma då. Eller kanske Ronja Rövardotter? Den första person jag faktiskt minns att jag blev uppslukad av så där och verkligen ville vara är dock Anne på Grönkulla, eller möjligen Merri Viks Lotta. Osäker på vem som kom först men tror ändå att det var Anne. Det är i alla fall ett av mina starkaste minnen. Hur jag kände igen mig i den udda och fantasifulla flickan som kom från enkla förhållanden men som älskade romantik och att läsa. Både Lotta och Anne älskade även att skriva och jag drömde om att bli skolfröken efter 9:an (realistiskt) medan jag satsade på en karriär som något konstnärligt. Allt från författare till operasångerska stod på agendan, men inspirationen till att vilja något annat kom definitivt härifrån.
Åh, Anne. Författardrömmarna är lagda på is och någon operasångerska kommer jag aldrig att bli, men den där typen av karaktärer följde med mig ganska länge. När jag blev äldre tog Jo i Unga Kvinnor delvis vid, men i samma roll. Den fattiga men litteraturälskande flickan som drömmer om att lära sig saker och att skriva.

Idag ser situationen lite annorlunda ut. Mina mesta hjältar utöver mina vänner är definitivt pedagogerna på Pocketens förskola, som (nåja, de flesta i alla fall) lyckas behålla lugnet även i kaos och står ut med både snor och skrik. Ska bli spännande att läsa om alla andras hjältar och hjältinnor nu.

måndag 8 februari 2016

Snabb läsenkät

Jessica på Bokbabbel har gått med i kollektiv och bloggar numera även på bloggen Litterarum. Idag, måndagen till ära publicerar hon en snabb läsenkät som det bara är att hoppa på. Så det gjorde jag.:)

Vad läste du just?
Never let me go av Kazuo Ishiguro. Oerhört melankolisk berättelse om klonade barn i vetenskapens syfte.

Vad läser du just nu?
Barn som bråkar av Bo Hejlskov Elvén. Facklitteratur om bråkiga barn. Ja, min Pocket är kanske inte den värsta ligisten, men har lite problem just nu och framför allt kan det vara bra med strategier även inför framtiden. Och även i vardagliga situationer för hur man undviker konflikter i möjligaste mån.

Vad ska du läsa härnäst?

Jag har just börjat på Angelica Garnetts bok ”I all välmening”. Om att växa upp som dotter till Vanessa Bell och Duncan Grant i Bloomsburygruppen. Pausade den lite men tänkte plocka upp den igen när jag läst färdigt om bråkiga barn… Har dessutom ett gäng böcker för jobbet som väntar. Får se hur prioriteringen blir…

Min brorsa heter Noa av Anna-Clara Tidholm & Joanna Hellgren

Min brorsa heter NoaDet här är en sådan där bok som jag läste om förra året och tänkte ”himmel, så bra, den måste jag läsa och köpa in till skolbiblioteket”. Men så tog budgeten stop och den fick ligga lite på is men nu är det nytt budgetåt och tre ex av boken damp ner på skrivbordet för ett par veckor sedan. Jag var nämligen redan innan jag läst den rätt säker på att det här var något jag ville satsa lite extra på.

Min brorsa heter Noa är något så ovanligt som en bok för lågstadieåldern om rasism och nynazism. Bokens huvudperson heter Saga och är 8 år. Hon bor ihop med sin brorsa, Noa, deras mamma. Saga har en bästis också, Anisa, som har en helt annan familj. Det är mycket folk, mycket ljud och alltid en massa god mat hemma hos Anisa. Men Sagas bror gillar inte alls att Saga hänger hemma hos Anisa.
-”Din kompis är ju inte riktig”, säger Noa, och syftar på att Anisa har annan färg på sin hud än Saga. Noa börjar bära svarta kläder, kängor och ritar hakkors över hela sitt sovrum. Han slutar gå i skolan och Anisa och Saga googlar det där hakkorset och får veta en massa otäcka saker om Hitler och nazismen. Det går inte så himla bra för Noa ett tag. Han råkar i bråk på stan och varken Anisa eller Saga vet riktigt vad de ska göra. De håller ju inte med honom, men man kan ju inte anmäla sin brorsa heller.

Också löper historien sin lilla gång. Det slutar lyckligt, men hade lika gärna kunnat gå illa. Barnen lär sig mer om vad det innebär att vara nynazist. Brorsan lär sig tycka om sig själv och andra. Men dessförinnan där det rätt tufft för den lilla familjen, allt utan att boken någonsin egentligen blir för tung. Den är enkel, lätt att läsa och lätt i handlingen. En perfekt bok att läsa när man vill förklara det oförklarliga som händer för sin 8-åring. Kanske finns det äldre elever på skolan som uppför sig illa? Kanske har man läst eller hört om saker som hänt där man bor eller på nyheterna?


Hur som helst är det en utmärkt bok som inte bara är lagom pedagogisk, den är rätt spännande att läsa också. Tyvärr säkert också en vardagsskildring för många. En bok att själv eller läsa högt för sin 7-9-åring.

fredag 5 februari 2016

Festlig fredag


Ja, så sitter man här igen. Fredag, dock feberfri sådan (ta i trä) och som vanligt massor med planer för helgen. Denna vecka har vi faktiskt äntligen fått nycklarna till vårt lilla renoveringsobjekt och har redan varit på plats och börjat riva och fixa. Nåja, vi och vi. Bokomaken och svärfar kanske jag ska säga. Pocketen och jag har haft fullt sjå med att kurera oss från flunsan. Nu verkar det dock som att energin äntligen är på väg tillbaka. Så mycket man nu kan uppbåda i februari förstås, så i helgen blir det tårtkalas och lite fixande hemma med lådor och grejer. Dags att flytta lite stolar och annat till huset, även om vi inte kör något flyttlass. Vi vill dock kunna bjuda in folk att dricka kaffe mm i huset även om det inte går att bo där än.


Så nej, särskilt kulturellt blir det inte i helgen. Inga konstutställningar. Troligtvis knappt någon lästid alls… Jag har just läst ut Ishiguros ”Never let me go” dock så kan behöva några dagar att smälta den ändå. Fast har ändå påbörjat Angelica Garnetts bok om sina föräldrar Vanessa Bell och Duncan Grant. Verkar kunna bli riktigt intressant. Men först tårtbak och ballonger och förhoppningsvis lite välförtjänt sömn. Vad hittar ni på?

torsdag 4 februari 2016

Veckans utmaning på Kulturkollo: Säg det med en enda mening!


Ja, något sent så hoppar även Bokomaten på tisdagsutmaningenpå Kulturkollo. Den här veckan handlar det om citat och en-radingar. De där kärnfulla formuleringarna som fastnar i hjärnan eller som man går och tänker på långt efter att man läst dem.

I mitt fall så tänkte jag ta det första som poppar upp i huvudet och det råkar vara både en boktitel och en textrad från en låt.

Boken ”Det är så logiskt alla fattar utom du” är inte bara bra, den har även en briljant titel. Den sammanfattar precis allt som boken handlar om men är också lockande och fastnar lätt. Det är en ungdomsbok av Lisa Bjärbo som kom för några år sedan och som handlar om en pojke och en flicka, bästa vänner men som känner mer för varandra än de egentligen vågar säga. Och vart annat kapitel är ur tjejens synvinkel och vart annat ur pojkens.

Titeln är en textrad hämtad från Annika Norlins låt ”Någon gång måste du bli själv”. För övrigt en underbar titeln även den men den har nästan fallit lite i glömska pga den där andra textraden. Jag tillhör ju dem som i princip anser att allt Annika Norlin rör vid blir till guld. Det är nästan slöseri att hon just nu håller på och pluggar till psykolog för hon borde ägna varje vaken tid åt att skriva, skriva, skriva så att vi fick mer av henne att stoppa i våra hjärnor.

Även den här låten handlar om en tjej som bidar sin tid, som väntar på att den där killen hon är kär i ska förstå att det egentligen är de två som passar ihop. Det är så självklart att det kommer att bli de två en dag att det bara är för henne att vänta. När jag hörde den här låten första gången hade jag redan träffat min man sedan ett par år, men det betyder ju inte att man inte minns hur det var. Att gå och längta och vänta och hoppas. Och så där är det med alla Annikas låtar. Man kanske inte känner igen sig just där och då, men de lyckas förflytta en till ett känsloläge man så väl känner igen. De lyckas bli personliga och ändå allmängiltiga på samma gång. Detta är nog inte min favorit av henens låtar egentligen, men det är något med den där textraden som inte vill läsas normal, man hör alltid melodin i slingar, varenda gång man tänker på den. Avslutar med att ge er hela texten. 

Varsågoda:

”Någon gång måste du bli själv”

Det här vet du inte om
Men jag väntar på dig
Någon gång måste du bli själv
Och jag väntar på dig
Jag bidar tiden och det kommer ta tid
Jag har inte sagt något än
Men jag väntar, väntar


Du är inte så fin
Men det är nåt med dig
Som att komma hem
Första gången ja, du sa hej
Det är så logiskt alla fattar utom du
Du har inte en aning
Att jag tänker på dig precis just nu


Någon gång måste du bli själv
Någon gång måste du bli själv


Hon har ett falskt leende
Jag har sett det
Hur har du undgått det alla de här åren
Och jag har sett dina pupiller växer
När du är med mig
Du vet inte om det än
Det kommer att bli du och jag
Tillslut


Någon gång måste du bli själv
Någon gång måste du bli själv
Någon gång måste du bli själv

tisdag 2 februari 2016

Reading nooks

Det var ett tag sedan vi tittade på bokhyllor här på bloggen, eller hur? Jag gick igenom min Pinterest lite snabbt och hittade massor med inspiration. Vi har ju skrivit kontrakt på ett litet hus som vi snart ska flytta in i (och som ska totalrenoveras) så det är extra roligt att titta på hyllor, läsplatser, bibliotek mm för tillfället. Idag tänkte jag kika lite extra på läshörnor. Har saknat en hemma och skulle vara mysigt med en nu. Lär kanske bli något lite enklare än de här dock, men drömma går ju.

Tänk att krypa upp här och läsa Anne på Grönkulla:

Alcove view

Alcove-1

Länken kommer härifrån.

Eller krypa in i en egen grotta..

 :

Bilden härifrån.


50 Super ideas for your home library. A necessary little nook in my dream home!!!! @Michelle Flynn Flynn Flynn Flynn Flynn Flynn Flynn Flynn Flynn Robertson:

Bild hittad här. Där finns för övrigt riktigt många vackra bibliotek och kontor man inte skulle säga nej till.

Vad sägs om en egen "liten hörna på prärien"?

Inspiring Reading Nooks:

Skulle finnas här..

Skulle älska att sitta här och titta ut i trädgården.

 :

Kan inte hjälpa att compact living-personen i mig ändå tänker på den stora outnyttjade, men visserligen luftiga ytan i mitten.. Bilden hämtad här. Även där finns många fina bibliotek och hyllor.

Kanske något för barnrummet?

How to make the cutest little kid's reading nook:

Fast jag måste säga att Pocketen har RÄTT mycket fler böcker än så där så han skulle behöva en rejäl bokhylla dessutom. Bilden hämtad här.

Där även denna bild kommer ifrån.


Skulle vilja ha en bilderbokslåda, men skulle nog få bygga en själv, plus att vi nog faktiskt kommer ha för mycket böcker även för det om några år. Har jag sagt att jag älskar bilderböcker?

Vad säger ni? Något som såg mer mysigt ut än något annat? Har ni kanske redan själva inrett en ordentlig läshörna hemma?

måndag 1 februari 2016

Lilla Berlin. Del 4, Cute Overload av Ellen Ekman

Lilla Berlin. Del 4, Cute Overload (häftad)
Jag kom på att jag ju inte skrivit ett ord om nya Lilla Berlin-boken! Och snart är det dags för ytterligare en! Jösses vad produktiv hon är, Ellen Ekman. Jag har ju älskat ihjäl de tre tidigare delarna och även den här samlingen med stripar håller hög klass. Det är dock inte riktigt lika klockrent rätt igenom så visst skrattar jag och fnissar flera gånger, men inte så där att det bara rusar rätt in i hjärtat av humor och igenkänning. men det kan ju till stor del också ha att göra med att det inte ligger just så nära mig, faktiskt. 

Utom vissa stripar, som t ex de som omslaget syftar på. Jag menar, VEM kan gå in på ett rescue center för djur och INTE vilja kommer hem med alla de mest tilltufsade och skadade små katterna? Speciellt om föreståndaren rakt serverar en en lagom humaniserad snyfthistoria så att man känner sig personligt ratad där man går runt och tycker synd om de stackars söndagsexemplaren. 

Ekmans storhet ligger i ironin och att hon inte väljer för politiska frågor. Politisk satir och vardagsliv i ett. Ser så fram emot nästa del.