måndag 25 maj 2015

Marina Bellezza av Silvia Avallone

Herrejösses, man blir verkligen medtagen av att följa med i svängarna i Andreas och Marinas trasiga och eldiga av- och på-förhållande. De älskar varandra trots att de är så totalt olika att de inte kan stå ut med varandra och ändå så finns där så mycket likheter, så mycket gemensamt. De är egentligen ganska förförliga båda två, produkter av det Italien de växer upp i. Berlusconis Italien i ekonomisk kris.

Marina BellezzaMarina är 22 med drömmar om att bli rik, ta sig till berömmelse. Sjunga i TV och bli en Diva i samma klass som Lady Gaga och Britney. Eller ja. Lika berömt i alla fall, för diva, det är hon redan. Hon styr och ställer med alla runt om kring som om hon ägde hela världen, men innerst inne så är hon osäker och rädd och törstar efter sin pappas uppmärksamhet med en desperation hos någon som tror att livet hänger på en skör tråd. Och det gör det kanske. Efter hand som handlingen förskrider så får man allt större förståelse för Marina som fått klara sig själv och ta hand om sin familj, eller framför allt sin alkoholiserade mamma, sedan barnsben. Som fått växa upp och ta ansvar i unga år och inse att hon står ensam i världen utan skyddsnät. Med Marinas historia i bagaget så är det lätt att få sympatier för henne. Speciellt i de scener då hon skyndar till sin pappa, kanske mitt i natten, i hopp om att han ska säga att hon är speciell. Att hon är värd hans kärlek. Att han ska stanna hos henne och komma och titta när hon sjunger. Men Marinas pappa kommer aldrig och tittar när hon sjunger och man förstår också att någonting hände när marina var tonåring. Något som inte går att vända tillbaka ifrån.
Andrea har däremot växt upp i en familj med pengar. Som son till borgmästaren har han egentligen aldrig saknat något, utom just kärlek, precis som Marina. Andrea föddes på sin storebrors födelsedag och har levt i hans skugga i hela sitt liv. Aldrig har han varit lika bra, aldrig har han fått känna att han har varit viktigast. Eller ens särskilt viktig alls faktiskt. Andrea har alltid varit den misslyckade sonen, skamfläcken på den i övrigt perfekta familjefasaden. Att det blev så var kanske lika mycket för att det förväntades av honom, men också för att Andreas val aldrig har passat in i borgmästarfamiljen. Nu är Andrea vuxen och vill bara be sin far om en enda tjänst. Att få den fallfärdiga och isolerade gård som de aldrig haft användning för. Farfars gård. Mjölkbonden.

Marina längtar efter pengar och glamour och erkännande. Andrea efter att få komma bort, sköta sig själv. Båda försöker överleva i ett land i kris men på helt olika villkor. Marina är 6 år yngre än Andrea men de har växt upp tillsammans, i husen mittemot varandra, och det har alltid varit dem. Ända sedan Marina blev tonåring. Av en slump stöter de på varandra igen efter flera år isär och vad det är som en naturkraft sliter dem samman.

Och vi lär känna deras historia och följer dem under ett par månader då de båda försöker hitta sin väg i livet. Det är en knölig väg med fler misstag än man kan räkna till, men vem vet vad som är rätt och fel och man kan inte leva på kärlek. Det är otroligt slitsamt att läsa om de är båda ungdomarna och människorna runt omkring som tvingats hantera att hela landet nu är i kris.

Allra värst tycker dock jag naturligtvis att två scener är. Hela det inledande kapitlet då Andrea och hans vänner kör på en hjort som sedan kämpar för sitt liv i timme efter timme hela natten, allt medan de ömsom sparkar på den och skriker att den ska dö, ömsom sitter stilla hos den och väntar på att lidandet ska ta slut. Det senare är det endast Andrea som gör och här finner man också en föraning i det liv han kommer att välja. Och hjorten symboliserar så himla mycket i berättelsen. Det är Marina som kämpar trots hugg och slag, det är Italien som verkar på väg att ge upp, det är deras förhållande som lider och gör ont.

Den andra scenen vill jag varna alla djurvänner för. Ca 170 sidor in i romanen får storebror Ermanno en hundvalp. Så fort hundvalpen dyker upp, bläddra till nästa kapitel. Det räcker att man vet att det inte går bra. ´nugh said.


Det är en våldsam och skakig och helt underbar berättelse om Italien idag och jag är åter igen imponerad av hur Avallone lyckas förmedla den där hopplösa och desperata känslan som även fanns i Stål. 

fredag 22 maj 2015

Förskolans fredag


Så var det fredag igen. En ganska trött sådan då i alla fall jag knappt sovit den senaste veckan. Pocketen har varit sjuk, igen, och vi har förlorat budgivning på ett hus vi hade flyttat in i redan mentalt. Sådan tar en del på krafterna men nu är det helg och Pingst och pocketen har sin allra första idrottsdag på föris (det är förskolans dag idag) och det är ingen rast och ingen ro. Även denna helg ska ägnas åt att städa, städa städa och min gissning är att det inte blir någon konstutställning den här helgen heller. Hade ju planerat en runda förra helgen som vi inte han med, tyvärr.

Jag har däremot hunnit läsa en del. Bieffekter av insomnia. Hela den fantastiska och fruktansvärda Marina Bellezza harj ag plöjt igenom och jag har svårt att komma på vad jag skulle skriva i en recension. Känner mig som askungen: Den är ju alldeles döhemsk, och förfärlig, och alldeles, alldeles underbar! Men ett längre inlägg kommer så småingom. Näst på tur är Atomer av Nordin: Är så himla splittrad just nu. Har en massa biblioteksböcker som jag måste läsa innan de ska vara tillbaka, sedan har jag böcker jag borde och behöver läsa för jobbet, Italien-böcker inför resan och en massa böcker som jag köpt för evigheter sedan känns det som nu, men som jag verkligen, verkligen vill läsa. Har ju inte ens hunnit läsa senaste ”Ruth Galloway”-deckaren!

Vad läser ni just nu? Och vad hittar ni på i helgen? Säg att det är spännande utflykter och en massa kultur! Kan behöva höra det här i städkaoset.

torsdag 21 maj 2015

Tjohoo, Ms Spotswood! Det här gjorde du bra!

Systrars öde
Systrars öde av Jessica Spotswood


Så fick jag då äntligen läsa den avslutande delen i Spotswoods fantastiska trilogi om Systrarna Cahill! Vilken spänning! Vilken dramatik! Det här är verkligen skitbra OCH det håller hela vägen!! Jag blir så glad när man hittar något sådant här som dessutom inte riktigt faller under någon av de rådande bästsäljande kategorierna.
Äntligen får vi upplösningen och svaret på profetian om de tre systrarna som ska leda landet in i en ny världsordning av antingen fred eller terror. Vem är det som kommer att dö? Vilken syster står som ansvarig? Kommer Finn att få tillbaka minnet? Kommer Inez att manipulera Maura och hela Systraskapet till att störta bröderna? Ja, ni hör ju!

Jag älskar det! Cate ansluter sig till motståndsrörelsen och inser att det finns fler än en handfull häxor som tycker att brödraskapets regim är allt annat än önskvärd. Människor från alla samhällslager, både män och kvinnor, vill kämpa för allmän rösträtt och ett nytt styre. Det avslöjas snart också inom Systerskapet att det är Tess som oraklet i profetian och snart kommer dödshoten emot henne. Magiska dödshot. Frågan är om hon är stark nog att stå emot dem, eller är hon på väg att bli galen? Inbillar hon sig alltihop?

Finn och Cates historia utvecklas också och blir så fin att han börjar framstå som en riktig favorit bland manliga hjältekaraktärer! Det är så himla fint beskrivet av Spotswood och man blir ju alldeles kär i dem båda två. Trots att jag tycker att Cate är aningens gnällig emellanåt. Hon ÄR stora syster och får många gånger rätt när jag kan tycka att hon kanske skulle släppa på garden lite…


Det är absolut en värdig avslutning , full av dramatik, eld, kärlek och intriger och våldsamheter! Det enda jag kan sakna är att en av de karaktärer som fick ganska mycket utrymme i första boken, Paul, knappt nämns i den här boken. Är han helt bortskriven trots att han var barndomsvän med hela familjen i åratal? Bara för att det inte blev han Cate? Kändes konstigt att släppa karaktären bara. Även om det finns andra man är mer intresserad av. Hur som helt! Är så glad att vi fick ett bra avslut på den här trilogin även om jag tycker så bra om dem att jag mer än gärna skulle läsa MER om systrarna och deras öden.

Grattis Bokbabbel!

book cakes for book lovers and book worms by Biscuiteers (left) and by Laura Jane Cake Design via CakesDecor (right)

I dagarna firar en av bokbloggosvärens stora inte mindre än 10 ÅR! Bokbabbel, mumintrollet, Conversoholicen. Kärt barn har många namn. Helt otroligt att vi har hållit på att blogga så länge. Periodvis med mer energi än annars, men ändå. Det fick mig att inse att denna lilla blogg faktiskt är 8 år gammal. Jag som inte vågade berätta för någon i början för att jag tänkte att jag inte skulle orka mer än två-tre veckor. Och sedan ville jag hålla den hemlig för att inte bara ha kompisar som läste och sedan för att skilja på jobb och privatliv, för att det skulle kännas konstigt att mina elever var inne och läste. Så är det väl i viss mån fortfarande. Jag är inte hemlig, men skriver inte ut namn på mig själv på bloggen. Tycker å andra sidan inte att det är särskilt intressant i sammanhanget så ser det inte som något stort problem.


Stort grattis säger denna boknörd till Bokbabbel och snart ett litet grattis till mitt eget lilla skötebarn.

De mumsiga tårtorna är lånade härifrån.

onsdag 20 maj 2015

Kan det bli blodigare än så här?

The Walking Dead volym 8. StormenWalking Dead volume 8+9 av Robert Kirkman

George RR Martin har fått mycket red för att inte vara så fast vid någon av sina karaktärer att han inte kan göra sig av med dem mitt I en bok. Jag undrar då vad man skulle säga om Robert Kirkman efter att ha läst volym 8 i Walking Dead-serien. Jag var förberedd på att våldet skulle trappas upp. På flera ställen har jag hört att det är från och med volym 8 som det börjar bli riktigt otäckt och att just den delen är lite av en game changer. Jag var dock inte i närheten av beredd på det här. Denna... Slakt. Det är som att Kirkman tyckte att de hade det lite för bra och blivit lite för bekväma och då är det ju enkelt att bara ha ihjäl folk så börjar man om på ny kula. För herre …dj… vad det är slaktas folk här. Och på slutet sitter jag faktiskt helt chockad och känner att jag nog inte kunnat värja mig mot ben här berättelsen trots allt för tårarna rinner. Jag har också märkt att jag börjat vänja mig vid att även ”läsa” bilderna och inte bara texten nu så det här med Grafiska romaner är nog något man kan vänja sig vid ganska snabbt.

The Walking Dead volym 9. Det som inte dödarJag vet egentligen inte hur mycket jag kan berätta av den här handlingen utan att spoila helt för eventuella läsare, men generalen, som vi träffat på i tidigare volymer, har spårat upp Rick och hans vänners läger i det gamla fängelset. Efter vad Michonne utsatte honom för så är han ute efter hämnd så grym och blodig att han är beredd att offra större delen av sina egna mannar och människor för att få som han vill. Det blir ett blodbad av sällan skådat slag och när stormen bedarrar är det inte många överlevare kvar. Rick bestämmer sig för att fly och ge sig av ut på vägarna igen. Tillsammans med sin son påbörjar de vandringen i hopp om att hitta ett nytt säkert ställe att ta sin tillflykt till. Kanske kommer de också att hitta andra överlevare som lyckats fly undan mass-slakten. Rick börjar inse att hans demoner är på väg att komma ifatt honom. Spöken, galenskap man kan kalla det vad man vill men han utforskar sitt inne och hittar sätt att hantera sin sorg och överleva.


Det ÄR intressanta historier i båda dessa album, men jag börjar förstå en del upprörda föräldrar som inte vill att deras barn ska läsa det här. Det är ruskigt så det förslår faktiskt. Men som vuxen är det bara så HIMLA spännande faktiskt. Nu är jag fast så nu kommer jag att fortsätta plöja och leta reda på nästa del i serien. Tycker nog nästan att det blev FÖR våldsamt även för mig i nummer 8 dock. 

tisdag 19 maj 2015

Florens baby!

Japp, vi har inte varit i Italien sedan vi gifte oss i Florens 2011 men innan dess var vi ju ofta i städernas stad och många städer där runt om kring också för den delen. Behovet är enormt med andra ord. Vi kommer med all säkerhet inte att röra oss så mycket utanför stan, vi kommer helt enkelt inte resa runt lika mycket som förr. Det är svårare med en 2-åring. Vi har dock bokat TVÅ VECKOR av underbar italiensk atmosfär om bara en månad! Konst, arkitektur, trädgårdar och platser vi lärt oss att älska och tänker oss att återvända till. Det kommer bli en helt annan upplevelse att göra det med ett litet barn, men förhoppningsvis blir det lika bra ändå. Vi får helt enkelt lära känna de mer barnvänliga ställena och inte gå ut och äta så mycket. Korta museibesök och promenader i Boboli istället för timmar på Uffizi och restauranger vid floden.

Nu har jag ju en redan ganska diger läslista och har läst ganska mycket litteratur med anknytning till Florens, men jag har faktiskt beställt 4 nya böcker på ”Better world books” och har både en Ferrara-deckare (av Giuttari) och en Cellini-deckare av kent som jag inte har läst. Den senare har dock fått så dålig kritik att jag funderar på att hoppa över den… Har ju köpt hennes ”The crooked house” (som dock inte är Italien-baserad) istället och har high hopes då den ofta hamnar på samma listor som ex ”Kvinnan på tåget” av Paula Hawkins.


Från BWB har jag beställt förljande: Lost Daughter av Lucretia Grindle och Florentine Revenge, Late Season, A Party in San Niccolo och The Summer House. Alla Christobel Kents tidiga romaner, och sedan har jag Villa Triste av Lucretia Grindle stående i hyllan och väntar på att få låna den senaste Homan-deckaren av Jan Mårtensson på biblioteket. Enbart för att den ska ha Florens-anknytning naturligtvis.:) Dessutom har jag Silvia Avallones Marina Bellezza på lut här och den lär ta sin lila tid att plöja igenom… 

måndag 18 maj 2015

Snön faller och vi med den... eller hur var det nu..

Du föll och jag för digDu föll och jag för dig av Lina Stoltz

Jag kan inte hjälpa det, det känns som att jag har läst det här förut. Strulig pojke möter snäll flicka och allt går lite lagom åt skogen. Det är också lagom underhållande utan att engagera nämnvärt, men det tråkar heller inte ut. Det är helt enkelt lagom. Frida möter Jakobs blick en dag i skolan och blir totalt förstörd. Det känns som att on börjar brinna inuti och förälskelsen är ett faktum. Med hjälp av gemensamma kompisar så blir de ihopfösta och börjar träffas. Jakob är den som till en början är lite avvaktande men snart blir han lika kär som Frida. Jakob, som inte bara röker på och tar piller då och då, han har även börjat göra inbrott och snor cigaretter och kondomer mm i småbutiker. Båda går andra året på gymnasiet och Frida har bra betyg, är dotter till en visserligen just nu tvivlande präst och är så där lagom. Hon fest ibland, hänger med kompisar och har haft lagom många pojkvänner. Ibland dricker hon alkohol men aldrig mer än en halv cider.

Jakob är inte lagom någonstans. Kanske lite lagom kriminell möjligtvis. Han har problem hemma då farsan är våldsam och hans mamma tröstar sig med BiB:en. Att han börjad ta droger och göra inbrott ser han inte som så farligt, det är ju inte som att han KNARKAR direkt. Att Frida har åsikter när hon får veta tycker han mest är irriterande, men han ger det ändå en chans. För Fridas skull. Att lägga av med haschet i alla fall. Inte för att det går så där superbra direkt, men om inte Frida får veta så…
Slutet är ganska öppet, vi får egentligen inte något direkt avslut eller veta säkert hur det går för de båda. Men det är väl så där det är i verkliga livet också. Vägen är sällan rak. Kanske hjälper det för Jakob att han drar ner lite på intaget, kanske kommer det inte att funka alls. Kanske blir Frida verkligen den som får honom att sluta, eller så orkar hon inte ha den rollen. Vart deras relation leder är också ganska osäkert.

Det är en kärlekshistoria mellan två väldigt omaka personer som förändrar varandra på olika sätt. Både till det bättre och kanske till det sämre, men framför allt framåt. De blir lite mer vuxna.

Och nej, jag vet inte. Det är så väldigt lagom att jag har svårt att ryckas med av någon av karaktärerna, men som sagt, jag blir heller inte direkt uttråkad. Det jag gillar mest här är dock språket. För Stoltz har en förmåga att formulera små kärleksförklaringar i Fridas huvud som man bara måste le av. För de som vill läsa en vardagsberättelse om kärlek och vänskap tror jag att det här kan vara perfekt. Speciellt till sommaren då det är en typisk sommarhistoria även om den till stor del även utspelar sig under terminen. Så där precis på gränsen till vuxenvärlden. 


En bieffekt av den här boken är dock att jag gått och nynnat på Ulf Lundells låt ”Snön faller” som jag haft som en öronmask i flera dagar. Dock hör jag den snarare i Vera Vinters version. Kolla in på Spotify om ni är nyfikna.

fredag 15 maj 2015

Festlig fredag

Glada bokbytare 

Alla dagar borde vara klämdagar. Det är dödstyst på jobbet och det var knappt en människa på bussen i morse! Jag kunde bre ut mig hur mycket jag ville på sätet och läsa i ”Anna och den franska kyssen” och nu kan jag till och med lyssna på musik på jobbet! Kommer få så mycket gjort! Redan hunnit städa en hel del på biblioteket här och klockan är inte ens 9! Igår var jag och pocketen hela dagen på lekplatsen med några vänner (i bara tröjan dessutom!!) och resten av helgen har vi bara planerat att städa, städa, städa och gå på husvisning. Kanske blir det lite bokbyte också då det ju är ”Stora bokbytardagen” imorgon runt om i landet. Vi firade redan i onsdags på jobbet eftersom här är stängt på helgen, men det vore roligt att byta bort lite mer då det mesta jag hade dragit med mig till jobbet i onsdags låg kvar när dagen var slut. Kanske hittar en hylla någonstans att dumpa allt på.=)

Om det blir tid till det så tänkte jag försöka klämma in en konstutställning också, men jag vågar nog inte riktigt lita på det i ärlighetens namn.

Ska ni byta böcker? Och vad läser ni? Anna och den franska kyssen är precis lagom lättsam och underhållande för mig just nu. Är uppe i ett himla lästempo men håller på att bli andfådd. Kommer inte orka mycket länge till. Huvudet håller på att explodera av alla böcker jag vill läsa! Skulle fota läshögen här någon dag för den är skrämmande. Och då talar vi inte om hyllvärmarna ens… Jösses..

Förra veckan fastnade mitt fredagsinlägg någonstans i limbo och vägrade publicera sig själv. Då var jag på tågtur till småland, vilket säkert är anledningen till att det vägrade ploppa upp på bloggen från telefonen, men tar igen det den här fredagen. Har ni några roliga planer för långhelgen annars? Kanske en weekend-trip till och med? Do tell!